Min första hund var en blandras, schäfer-labrador, som min far skaffade lite spontant sådär när jag var 11 år om jag minns rätt. Enzo, som han hette, stannade inte hos oss länge alls eftersom det visade sig att min bror var väldigt allergisk mot honom och kunde inte ens åka i samma bil där Enzo hade suttit tidigare. Enzo fick flytta efter några månader, till en jättefin familj i Umeå där han skulle ha det hur bra som helst. 

 

Jag kommer att skriva lite mer om min andra hund, den första hunden som vi haft en längra tid, eftersom jag minns så lite om Enzo. 

 

Tayzon var inte heller är särskilt planerat köp. Både jag och min mor bara föll för den söta schäfervalpen i en blocketannons och vi var helt sålda båda två. Vi åkte tvärs över halva landet, till Vingåker, för att hämta hem den söta valpen som då var 4 månader gammal. Hade vi vetat det vi vet idag om uppfödaren och hur Tayzons 4 första levnadsmånader där skulle påverka honom negativt så hade vi nog tänkt efter en extra gång innan köpet. 

 

 

Tayzon var en riktig massakervalp som tuggade sönder allt som kom i hans väg och inte var helt rumsren förrän efter 1 års ålder. Han hade rädslor och stress och har under hela sitt liv varit ortoligt svårkontaktad, han lever i sin egna lilla värld. Idag är Tayon 7 år gammal och har lugnat sig och blivit världens finaste farbror, tänk det trodde vi aldrig! Han bor med mammas fästman ute på landet och trivs jättebra, inte alls med den stressen som han hade när han bodde inne i stan med alla intryck. Han spenerar nu dagarna till att bära pinnar (träd), springa efter skotern eller fyrhjulingen, gå på milslånga promenader och äta korv, han kunde inte vara lyckligare!