Jag har så många underbara minnen med min Trassel så det är omöjligt att välja. Men jag älskar alla de stunder som jag får spendera ensam tillsammans med Trassel ute i skogen. Utan alla krav och bara med mina egna tankar, Trassel får springa som han vill, då är vi båda lyckliga ♥

 

I helgen har jag och Trassel promenerat, suttit i skogen och chillat, promenerat lite till och tuggat på märgben. Eller ja, det sista fick han faktskt göra sjäv, jag har bara fyllt dem varje kväll med hans kvällsmat. Vi har varit i skogen i 8 timmar och promenerat 3 mil. 

 

Idag har jag och Trassel traskat i skogen i riktigt sakta mak.

5 km tog vi oss på 1 timme och 45 minuter.

15 minuter har han suttit i ryggsäcken också fick han spendera 10 minuter till att att leta sin frukost som jag spridde ut över ungefär en kvadratmeter på en lägda. Han fick klättra över lite timmer och sen fortsatte vi i sakta mak hemmåt igen.

Vi hade en jättemysig promenad och jag måste säga att det är väldigt skönt att inte ställa några krav alls på Trassel, utan bara gå där och låta honom dra i kopplet, vilket å andra sidan känns väldigt konstigt och annorlunda! Vi såg även en räv smyga fram ur sitt gryt då vi satt i ryggsäcken, jag hann tyvärr inte hala fram kameran men den var väldigt vacker.. :)

 

Idag har jag gått på promenad med en löptik (så mycket värre än att gå med min nog så nosiga hanhund, det är bra för mig som hanhundsägare att få insikter om sånt ;)), tränat fjärrdirigering, lite slalom, trasslat in mig big time i en långlina och chillat tillsammans med fåren inne i en fålla. Nu är jag och Trassel ungefär lika trötta.

 

För att utveckla lite så har jag och Trassel varit på andra tillfället av vallkursen idag, vi skulle se hur tända hundarna var på fåren. Det var lite läskigt tyckte Trassel och försäkte dämpa det med att ära fårbajs. När han kommit över det jobbigaste så blev han sådär Trasseltokig som bara Trassel kan bli, se filmen ^^ 

 

Jag har jättesvårt att välja endast en ras att skriva här, men jag ska försöka. 

En ras som ploppar upp sådär spontant är engelsk bulldog. Det finns inte en centimeter av deras kroppsbyggnad som tilltalar mig. Plattnosade, för mycket hud och alldels för tunga för sin höjd enligt min smak. Det där hemska ljudet vissa individer kan åstadkomma bara av att andas skulle driva mig till vansinne också. Mentalt har jag ingen aning om hur de är, men det är jag faktiskt inte intresserad av att veta heller... ;)

 

 

Här finns det några olika raser som skulle passa in men starkast lyser sheltien just nu!

 

Jag har fastnat just för sheltien av olika anledningar, mest för att det är en lite mindre hund med mycket go i, den är med på det mesta, mycket energi men kan också trivas med att slappa några dagar. Det är en väldigt mångsidig ras och man kan hitta totalt olika individer beroende på vilja linjer man kollar på. Framförallt så känns en sheltie lite enklare i olika vardagssituatoner än min superaktiva, undergivna, översociala och totalgalna Trassel, som jag absolut inte skulle byta mot något i världen men jag vill nog inte ha två stycken likadana, än ;) Sen när Trassel mognat lite och inte är lika unghundig av sig längre så kanske alla dessa tankar om att det skulle bli jobbigt att ha en till är som bortblåsta, det vet jag ju inte i dagsläget ^^

När jag skulle hitta en kennel så var jag inte alls insatt i aussievärlden och jag visste inte vilka kennlar som var "bra" eller "dåliga" eller hur deras tidigare avkommor gjort ifrån sig. Jag pratade en del med andra aussieägare över internet och fick tips om några olika kennlar som jag själv kollade upp. Jag kollade planerade kombinationer, vilka föräldradjuren var och att de samt deras nära släktingar var friska. 

 

Efter att haft kontakt med 3 olika kennlar så bestämde jag mig för att det var Windedos jag ville ha en valp ifrån. Lena som driver kenneln är väldigt trevlig och seriös, hon svarade på alla mina dumma frågor och hon hade inget emot att jag var ute efter min första egna hund. För mig kändes det då, och det gör det fortfarande, väldigt viktigt att ha en uppfödare som kan komma med tips och råd och som kan stötta mig som valpköpare genom hela hundens liv. Därför föll jag för Windedos och det är jag fortfarande supernöjd över!

 

Nästa gång jag letar valp så kommer jag att fokusera mer på linjerna än vad jag gjorde sist (nu är jag jättenöjd hursomhelst och jag hade väl en del tur :)) men jag kommer fortfarande ha som krav att uppfödaren är stöttande och hjälpsam och framförallt intresserad av hur det går för mig och valpen! 

 

Det här var en svår en, då Trassel bjuder på roliga ögonblick rätt så ofta! Men jag vet vad jag ska skriva om iaf, det var inte roligt någonstans, inte ens lite, när det hände men såhär i efterhand kan jag inte låta bli att skratta åt det. 

 

Då Trassel var kanske 5-7 månader brukade vi rätt så ofta gå ner till hamnen där vi bodde då. Vi brukade sitta på bryggan, plaska i vattnet tillsammans eller bara ligga i gräset och chilla. En dag när jag sitter där på en parkbänk så försvinner Trassel ner mot vattnet, inget konstigt med det. Snart så hoppar han upp för den lilla branten igen och kommer rusandes mot mig och ser så förbaskat överlycklig ut, jag ser då han kommer lite närmre att han har något i munnen. När han kommit bara några meter ifrån mig så ser jag att det är en STOR råtta han fått tag på.

Jag skriker rakt ut, Trassel märker av att jag inte tycker om vad han håller på med och byter genast inställning, nu ska han inte till matte längre utan gör allt för att hålla sig undan.

 

Jag jagade den förbaskade hunden och försökte alla trick jag kunde komma på för att locka honom till mig, utan resutat. Där springer den långbenta valpen med en stor råtta som han skakar på och kastar runt sig så den bara flyger och landar lite här och där, bland annat på Trassels rygg flera gånger. När jag tillslut, efter en lång stund, får tag på honom så vill jag knappt röra honom i rädsla för sorkfeber och slänger in honom i duschen så fort vi kommer hem. Tur att vi bodde nära och att Trassel inte har något emot att duscha! ;)

När jag skaffade Trassel så litade jag till 100% på att min uppfödare skulle välja ut den valp som hon trodde jag skulle passa bäst med. Hon hade träffat mig, vi hade pratat en del och hon visste vad jag hade för planer för min framtida hund. Hon känner till rasen väl, vilket jag inte gjorde vid det tillfället, och dessutom hade jag endast haft möjlighet att träffa valparna en gång vid 3 veckors ålder, därför tyckte jag att det kändes bäst att få hjälp med att välja valp. 

 

Inför nästa valp är jag lite mer klar på vad jag vill ha, nu när jag har fått lite kött på benen av Trassel och sett vilka egenskaper jag trivs mer och mindre bra med. Nästa hund, jag vet inte vilken ras det kommer att vara, vill jag ska vara lite mer av en enpersonshund och lite mer reserverad, jag vill att den ska trivas bäst med mig och inte vara så väldans intresserad av omgivningen. Jag vill att den ska vara miljöstark och orädd, samtidigt som den är mjuk och förarkänslig. Lättmotiverad och inte lätt bli uttråkad av att nöta på ett och samma moment i träningen, alltså ska den vara arbetsvillig och uthållig. Jag vill inte att den ska ha nära till stress eller skall, jag trivs inte det minsta med ljudiga hundar, och den ska ha en tydlig on/off-knapp.

 

Jag tycker att det är jättesvårt att sitta här och skriva vad jag önskar i nästa hund med tanke på att jag inte vet vilken ras det blir, jag har lite olika krav på egenskaper när det gäller en aussie jämfört med en sheltie helt ärligt. Men här är i alla fall ungefär vad jag söker efter i nästa hund, som får vänta nått år till innan den får flytta hem till mig och Trassel! 

 

Jag och Trassel har tävlat 4 gånger tillsammans, 2 utställningar och 2 rallylydnadstävlingar.

 

Rallyn har gått bra men vi har båda tävlingarna hamnat just under 70 poäng och inte fått godkänt. Det gör mig dock ingenting eftersom jag är så glad och stolt över mig själv att jag faktiskt vågat mig ut för att tävla och att stå inför folk! Trassel har också klarat av det riktigt bra med en matte som är helt bort i huvudet ♥

 

Just nu går vi en kurs i skolan där vi ska träna mot ett uppsatt mål. Vårt mål är att ställa upp på skolmästerskapen i juni, i vilken gren har jag inte riktigt bestämt mig för än... :)

 

Jag sa till Erika här om dagen att skulle jag ha en häst att inte göra nånting annat än att strutta i skogen med och en hund att prova på alla möjliga sporter med, då är jag helnöjd!

 

Jag älskar att prova på nya grenar inom hundträning tillsammans med Trassel, vårt nyaste och mest aktuella påfund är agility! Vi får mycket hjälp av Erika att träna och jag och Trassel tycker båda att det är väldigt roligt ♥

 

Så, nu saknar jag bara min skogsmulleponny!

 

För mig är det renras som gäller.

Jag älskar att gräva ner mig i min hunds stamtavla och bara kolla igenom vad han har för något bakom sig, det kommer jag att vilja göra med mina framtida hundar också. Jag tycker också att det är bra att hundarna finns på hunddata så att man kan kolla upp ögon, höfter och armbågar och även meriter, MH och MT bakåt i leden. 

Jag vill inte heller känna att jag har några begränsningar för vad jag kan göra med mina hundar och eftersom jag vill kunna både tävla i bruks samt ställa ut så är det ingen fråga om saken. 

Jag tycker om att man kan veta ungefär vad man har att förvänta sig aven hund. Jag tycker om gemenskapen inom rasgrupper och jag trivs jättebra med att ha kontakt med så många som har hundar från samma kennel som Trassel. 

 

Alltid renrasigt för mig när det kommer till mina egna hundar. Jag har dock inget emot blandraser, även om jag måste erkänna att jag är emot blandrasavel, just på grund av ovissheten som kommer med den.

 

Idag har jag haft en sån där dag då jag bara känt mig svag och dålig.

 

Vaknade upp med hemsk hemlängtan, det är inte alltid lätt att få bukt på denna hemska känsla när jag vet att jag är 120 mil bort från de jag älskar och det är över 5 veckor kvar till jag får träffa dem igen.

 

Jag har även haft en del tankar under senaste veckorna om att jag inte är den bästa ägaren för Trassel. Den känslan är otroligt jobbigt och jag vill inte att den ska finnas där. Självklart vill jag betyda hela världen för min underbara hund och jag vill kunna stötta honom i alla situationer. Det innebär att jag måste kunna hålla ihop och kontrollera mina egna känslor även då han beter sig som värst - jag vet ju att det är i de tillfällena han svällar över att sina egna känslor och tankar och behöver mitt stöd.

 

Igår hos veterinären fick vi vara två personer som höll i honom med allt vi kunde för att en tredje skulle kunna spruta i sederignen i frambenet på honom. Det känns så hemskt, han ska inte behöva känna att det är en hemsk situation att vara fasthållen, för det är inte själva veterinärbesöket som är hemsk, det är fasthållningen. Jag tycker att jag tränar och tränar på det och ja det har gett resultat - för mig. Jag får hantera honom. Jag får hålla honom. Det är bara så svårt att komma längre i hanteringen eftersom det är svårt att hitta andra som är villiga att stå ut med honom. Man kan få sitta en bra stund och bara hålla honom för att han ska kunna sitta still, medan han rullar runt i sitt eget skin och kastar sig hit och dit. För inte faan vill han sitta still, det är ju skittråkigt, och obehagligt att vara fasthållen. Men vem är villig att lägga ner den tiden på oss? 

Idag klarade jag i alla fall inte av att hålla ihop längre och bröt ihop i slutet av en hundträningslektion. Det var inget som hade med träningen att göra som utlöste det. Nej, det var att en lärare kom fram till mig och sa "När du bara lär dig hur du ska kunna rikta den här energin som Trassel har, då kommer du att få världens bästa hund! Jag vet det!" Jag kunde inte hålla gråten inne eftersom jag kände mig så värdelös. Jag vet ju inte hur jag ska kunna kontrollera all den energin i honom som bara sprutar åt alla olika håll så snabbt så att jag knappt själv hinner tänka.

Jag satt kvar och pratade med två lärare efter att lektionen var över och efter mycket uppmuntring och stöd från dem, och ett löfte om att de ska hjälpa mig att komma framåt med Trassels hanteringsträning, så kändes det lite bättre. Det känns inte bra, jag längtar fortfarande hem som tusan och jag vill bara ha en kram, av Simon, precis nu. Men det går ju inte, det får vänta i 5 veckor... Men det känns lite bättre. 

 

Jag försökte tänka på att göra roliga saker tillsammas med Trassel efter lunch, för min egen skull, för att jag måste känna att jag kan lyckas med något. Vi körde upp till Lilla på skolan tillsammans med Erika och henns flickor för att hälsa på skolans får. Trassel var nyfiken, väldigt varsam och försiktig till en början då vi gick där på foderbordet. Han försökte äta lite hö och skällde litegrann, i ett försök att göra situationen mindre läskig skulle jag gissa.

 

 

Efter fåren gick vi till agilityplanen och körde en 2-hinderskombination några gånger och en massa lek och godis emellan gångerna. Jag vill verkligen att han ska se agilityn som vår grej, något som vi gör tillsammans och som är superroligt, jag vill att han ska vilja vara med mig. Han var superduktig för att vara tredje gången tycker jag, han höll sig mycket närmre mig än vanligt men tyvärr så kom tjuvnypen i armarna och händerna som ett brev på posten i och med det. "Varför hålleru' på å flaxar sådär som en fågel matte?!" *Bite bite* Han var glad och hade roligt i alla fall. Mission accomplished!

 

Förutom min Trassel och mammas Tayzon så har vi några fler fyrbenta familjemedlemmar. 

 

Cookie är en underbar, barnslig, arbetsvillig och flamsig schäfertik som också bor med min mor. Hon tycker om allt och alla men bandet mellan Cookie och mamma är lite extra tight! Denna fina dam blir 3 år i april och hon njuter för det mesta av livet på promenader med mamma och långa skogsturer tillsammans med Tayzon, då mamma och hon är ute på landet. 

 

Mina små katter. Båda två skaffade jag under gymnasietiden men då de inte trivs så bra tillsammans med Trassel + att jag faktiskt är väldigt allergisk mot dem (även om det tar emot att erkänna) så bor de numera hemma hos mitt ex familj där de har det hur bra som helst.

 

 

Katterna som bor hemma hos min far, två små tjockisar som är ute halva dagarna, sover i en fotölj resten av dagarna. Ibland jagar de räv och då och då kommer de stoltserandes med en ekorre i munnen. Här snackar vi riktiga jaktmästare!

 

Idag har jag och Trassel provat på agility för andra gången! Erika är så snäll och hjälper oss med vad vi ska göra och hur det ska göras, hjälp som är guld värt! Trassel var helt galen till en början men det kan nog bero på att han i helgen har fått vara ute och röra sig i typ sammanlagt 1,5 timme... Jag har haft ett hemskt ryggskott så jag har inte kunnat röra mig så mycket men nu har jag laddat upp med massvis med värktabletter så nu är jag back in business! Trassel sprang runt, runt, runt... Och lite till runt, lekte med sin leksak och bet mig i händerna. Då han äntligen lugnat ner sig så gick det dock jättebra! Duktiga killen tog 3 hinder i rad med hjäkp av baklängeskedjning, och 2 i rad med högerhandling. ♥

 

Efter agilityträningen var det dags för vallningsträning! Vi började en ny kurs där vi till en början ska träna lydnad och senare gå över till träning runt och med fåren. Trassel var något okoncentrerad med tanke på att Yessi som löper också var med men det gick ändå oväntat bra! Nu längtar vi till nästa träning om lite mer än en vecka :)

 

Imorgon händer något otroligt spännande, då är det dags för Trassels HD-ED-röntgen! Jag vet inte vad jag vågar hoppas på, tro eller förvänta mig, men jag är glad att jag snart får veta resultatet. Vi planerar även att göra MH nu under våren. Allt känns så spännande! ♥

Min första hund var en blandras, schäfer-labrador, som min far skaffade lite spontant sådär när jag var 11 år om jag minns rätt. Enzo, som han hette, stannade inte hos oss länge alls eftersom det visade sig att min bror var väldigt allergisk mot honom och kunde inte ens åka i samma bil där Enzo hade suttit tidigare. Enzo fick flytta efter några månader, till en jättefin familj i Umeå där han skulle ha det hur bra som helst. 

 

Jag kommer att skriva lite mer om min andra hund, den första hunden som vi haft en längra tid, eftersom jag minns så lite om Enzo. 

 

Tayzon var inte heller är särskilt planerat köp. Både jag och min mor bara föll för den söta schäfervalpen i en blocketannons och vi var helt sålda båda två. Vi åkte tvärs över halva landet, till Vingåker, för att hämta hem den söta valpen som då var 4 månader gammal. Hade vi vetat det vi vet idag om uppfödaren och hur Tayzons 4 första levnadsmånader där skulle påverka honom negativt så hade vi nog tänkt efter en extra gång innan köpet. 

 

 

Tayzon var en riktig massakervalp som tuggade sönder allt som kom i hans väg och inte var helt rumsren förrän efter 1 års ålder. Han hade rädslor och stress och har under hela sitt liv varit ortoligt svårkontaktad, han lever i sin egna lilla värld. Idag är Tayon 7 år gammal och har lugnat sig och blivit världens finaste farbror, tänk det trodde vi aldrig! Han bor med mammas fästman ute på landet och trivs jättebra, inte alls med den stressen som han hade när han bodde inne i stan med alla intryck. Han spenerar nu dagarna till att bära pinnar (träd), springa efter skotern eller fyrhjulingen, gå på milslånga promenader och äta korv, han kunde inte vara lyckligare! 

 

Australian shepherd, eller aussie som rasen kallas till vardags, är en bruksras av vallhundstyp. Rasen passar utmärkt till den som söker en allsidig kamrat att valla eller träna olika bruksgrenar med. Rasen passar även bra till den som vill hålla på med drag, freestyle, agility eller lydnad, men det är viktigt att komma ihåg att det här är en ras som måste få arbeta och få tillräckligt med mental stimulans, gärna genom nosarbete, för att den ska må bra. 

 

Här kommer en kort beskrivning av rasen så som jag känner den, detta är alltså mina personliga åsikter och någon annan behöver inte hålla med mig om dessa. 

 

Aussien är en ras som ofta kräver sin förare. De är smarta hundar som snabbt kan överlista sin förare för att vända saker och ting till sin fördel. De kräver en fast och kosekvent uppfostran och en förare som är insatt i att rasens historia. Eftersom aussien inte bara är en vallhund utan även en vakthund så bör man inte skaffa en om man inte är beredd på att få en hund som både har skärpa och vakt i sig. Man bör vara beredd på att måsta lägga ner tid för att få en socialt säker hund som är bekväm runt andra människor och hundar, men även vara beredd på att man kan få raka motsatsen och behöva arbeta för att tona ner på hundens sociala beteende. 

 

En aussie, fortfarande enligt min egen uppfattning, är superrolig att träna med men de kan också kräva att man har en del humor för att man ska stå ut med att de ofta kan komma med helt oväntade egna lösningar på problem. Det som kan vara lite mer av en utmaning är att leva med en aussie i vardagen. I min lillkille finns det alldeles för gott om egen vilja och en "jag struntar väl i vad du tycker"-attityd som heter duga under vissa tillfällen. Men har man bara tålamodet och viljan så klarar man av den biten också. 

 

Sen som inom alla raser finns det individer som sticker ut från mängden och det "normala" inom en ras kan vara väldigt vidt spritt. 

 

Jag har idag haft min underbara pojke hos mig i precis ett år. Jag har hunnit slita mig i håret, haft otaligt med blåmärken, diskussioner och duster med valpen som var minst och snällast av alla med 13! Han är en underbar träningskompis och världens mysigaste, min bästa vän. Men, det måste jag erkänna, om jag hade vetat i förväg vad som hade väntat mig under det kommande året då jag hämtade honom, så hade jag försökt att vara mer förberedd på det som väntade, hur har jag dock inte listat ut än ;)

 

 Bjuder på en liten film på ett 3,5 månaders lillmonster ♥: 

 

 

Min hund är en 14 månaders australian shepherd. Han heter Windedos Blueberry Crumble i stamtavlan men kallas "Trassel" till vardags. Han är ett riktigt litet Trasselsudd! Imorgon, 2 mars, är det precis ett år sedan jag träffade min lilla krabat för andra gången och han fick följa med mig hem till Skellefteå och bli norrlänning.

 

Trassel har sedan dag 1 varit en utmaning för mig. Många har ifrågasatt mitt val av ras då det är en brukshund med skärpa, egen vilja och som kräver en hel del från sin förare. Konsekvens och fasta regler i vardagen, mycket tid till akivering, att man inte är rädd för utmaningar, en gudinnas tålamod och en stor dos humor. Jag har även blivit ifrågasatt i mitt val av kennel och linjer, de tyckte nog att jag skulle ha valt en något "mildare" hund som första egna hund. Windedos har, enligt min egen uppfattning, hundar som är avlade för att arbeta, för att vara uthålliga och för att ha pontential att lyckas på högre nivåer. Med dessa egenskaper, som gör det till underbara hundar att arbeta med, kommer utmaningarna i vardagen som smygades runt närmsta hörn. 

 

Jag och Trassel har haft många duster, vi har haft olika åsikter om hur saker ska gå till och jag har haft oändligt med blåmärken efter den här hunden! Hela sommaren gick jag med blåfläckiga armar, då Trassel var i sin hittills värsta ålder (runt 6 månader) och det inte gick många dagar mellan att han fick små utbrott mot mig. Härliga valpar... ;) 

 

Det är såklart inte bara jobb och börda med denna underbara hund! Jag har utvecklats enormt som människa sedan den här lilla killen flyttade hem till mig. Sedan vi flyttade ner till Småland och började på hundutbildningen jag går har vi fått en mycket bättre relation och jag har fått en hund som litar på att jag finns där för honom i jobbiga situationer. Han är en underbar motionskompis och vi provar på en hel del olika saker tillsammans. Lydnad, rally, utställning, freestyle, drag, agility, vallning, specialsök och spår är lite av det vi hittills har provat på. Trassel är underbar att arbeta med, alla de egenskaper som gör honom till en riktig utmaning för mig bara lyser med positivitet under träning, det är lätt att påminnas om varför jag valde som jag gjorde! ♥

 

Trassel är busig, lättretad, fånig, clownig, bestämd. Han tar livet med lättja, han har snabba och stora reaktioner, otroligt med egen vilja och han är otroligt mån om att visa för alla han möter att han bara vill att de ska tycka om honom, han är inget hot. Många hundar, och människor för den delen, tolkar det som att han bara är "på", då han egentligen visar en mycket aktiv underkastelse. 

 

Trassel är min allra bästa vän och följeslagare. Han finns där för mig och han litar på att jag finns för honom. Jag jobbar fortfarande mycket på att stärka vår relation och det finns absolut sånt som kan förbättras, men jag tvivlar inte på att vi kommer dit med all hjälp vi får på skolan och från mina fina vänner. :)