Idag har jag haft en sån där dag då jag bara känt mig svag och dålig.

 

Vaknade upp med hemsk hemlängtan, det är inte alltid lätt att få bukt på denna hemska känsla när jag vet att jag är 120 mil bort från de jag älskar och det är över 5 veckor kvar till jag får träffa dem igen.

 

Jag har även haft en del tankar under senaste veckorna om att jag inte är den bästa ägaren för Trassel. Den känslan är otroligt jobbigt och jag vill inte att den ska finnas där. Självklart vill jag betyda hela världen för min underbara hund och jag vill kunna stötta honom i alla situationer. Det innebär att jag måste kunna hålla ihop och kontrollera mina egna känslor även då han beter sig som värst - jag vet ju att det är i de tillfällena han svällar över att sina egna känslor och tankar och behöver mitt stöd.

 

Igår hos veterinären fick vi vara två personer som höll i honom med allt vi kunde för att en tredje skulle kunna spruta i sederignen i frambenet på honom. Det känns så hemskt, han ska inte behöva känna att det är en hemsk situation att vara fasthållen, för det är inte själva veterinärbesöket som är hemsk, det är fasthållningen. Jag tycker att jag tränar och tränar på det och ja det har gett resultat - för mig. Jag får hantera honom. Jag får hålla honom. Det är bara så svårt att komma längre i hanteringen eftersom det är svårt att hitta andra som är villiga att stå ut med honom. Man kan få sitta en bra stund och bara hålla honom för att han ska kunna sitta still, medan han rullar runt i sitt eget skin och kastar sig hit och dit. För inte faan vill han sitta still, det är ju skittråkigt, och obehagligt att vara fasthållen. Men vem är villig att lägga ner den tiden på oss? 

Idag klarade jag i alla fall inte av att hålla ihop längre och bröt ihop i slutet av en hundträningslektion. Det var inget som hade med träningen att göra som utlöste det. Nej, det var att en lärare kom fram till mig och sa "När du bara lär dig hur du ska kunna rikta den här energin som Trassel har, då kommer du att få världens bästa hund! Jag vet det!" Jag kunde inte hålla gråten inne eftersom jag kände mig så värdelös. Jag vet ju inte hur jag ska kunna kontrollera all den energin i honom som bara sprutar åt alla olika håll så snabbt så att jag knappt själv hinner tänka.

Jag satt kvar och pratade med två lärare efter att lektionen var över och efter mycket uppmuntring och stöd från dem, och ett löfte om att de ska hjälpa mig att komma framåt med Trassels hanteringsträning, så kändes det lite bättre. Det känns inte bra, jag längtar fortfarande hem som tusan och jag vill bara ha en kram, av Simon, precis nu. Men det går ju inte, det får vänta i 5 veckor... Men det känns lite bättre. 

 

Jag försökte tänka på att göra roliga saker tillsammas med Trassel efter lunch, för min egen skull, för att jag måste känna att jag kan lyckas med något. Vi körde upp till Lilla på skolan tillsammans med Erika och henns flickor för att hälsa på skolans får. Trassel var nyfiken, väldigt varsam och försiktig till en början då vi gick där på foderbordet. Han försökte äta lite hö och skällde litegrann, i ett försök att göra situationen mindre läskig skulle jag gissa.

 

 

Efter fåren gick vi till agilityplanen och körde en 2-hinderskombination några gånger och en massa lek och godis emellan gångerna. Jag vill verkligen att han ska se agilityn som vår grej, något som vi gör tillsammans och som är superroligt, jag vill att han ska vilja vara med mig. Han var superduktig för att vara tredje gången tycker jag, han höll sig mycket närmre mig än vanligt men tyvärr så kom tjuvnypen i armarna och händerna som ett brev på posten i och med det. "Varför hålleru' på å flaxar sådär som en fågel matte?!" *Bite bite* Han var glad och hade roligt i alla fall. Mission accomplished!